skuggbilder

Tiden tickar obönhörligen iväg.
Jag försöker vänta in stunden då allt "blir bra"
Då hem, jobb och familjeliv flyter på.
Då livet fungerar utan BUP, Soc och extrainsatta skolmöten.
Då jag känner att jag fixar´t på egen hand.
Som andra mammor.
Och pappor.
Andra människor.

Jag har väntat länge nu!
Är så ofantligt trött, så trött i själen.
Och i kroppen.
Huvudet hänger inte med.
Jag glömmer bort saker.
Orkar inte tänka.
Facebookar mig ångestfri.

Jag har så mycket att glädjas åt egentligen.
Och jag är glad. Faktiskt.
Och lycklig.
Tacksam
Det är bara de fördömda oroskänslorna som hindrar mig att känna det på riktigt.
Med hela mig.