skuggbilder

Natten är snäll mot mig.
Den brukar lämna spår av mörka tankar och ogripbarhet
om jag dra ut på timmarna.
Men inte denna ljumma majnatt.
Nu har jag salta grodor och salmiakmattor att muta med.
Jag känner tröttheten drar i mig, men jag har svårt att avsluta dagen natten.
Så jag får helt enkelt bara bestämma mig.
Nu.

Jag vill så gärna skriva.
Jag har så många ord inom mig.
Men det står liksom en djup, tung suck främför och spärrar flödet.
Jag tror det är samma suck som täpper till luftvägarna ...när jag inte kan andas.
Samma som lägger sig som ett blylock över bröstet
och får en att känna sig liten och misslyckat.

Jag tävlar med mig själv
om hur lite man prestera göra på längst möjlig tid.
Jag vinner hela tiden.

Jag har lite ont i solar plexus (låter finare än mellangärdet...)
Känns ungefär som om ångesten har tagit en tugga av revbenet.
Fast det gör inget.
Då blir det mer utrymme för lungorna att andas.
Och Adam klarade sig utmärkt med et bortplockat revben.
(Ja, för om någon borde ha koll på läget, så borde det ju vara Gud...!)
(Äsch...glöm det...kom på att jag inte tror på honom i dag..)

(jag är så rädd...för allt...just nu....även mig själv.)