skuggbilder

Det är kaos hemma hos mig.

Jag är kaos.
Ute ur funktion.

Jag skulle önska att min oförmåga att hålla ordning berodde på tidsbrist.
Att jag som heltidsarbetande ensamstående flerbarnsmamma
helt enkelt inte fick tiden att räcka till
att städa, tvätta kläder, damma, plocka, diska, vika tvätt,
dammsuga, ställa undan, sortera sopor, gå ut med sopor,
slänga bråte, fixa i trädgård, hjälpa barnen med läxor,
bädda sängen, sopa golv, mejla mäklare, banker och kreditorer,
sortera papper, göra rent toan, ringa felanmälan, duscha, torka bord,
sätta ihop växthuset, så blommor, .......slänga döda blommor.

Men den tid jag kunde använt åt dessa gjöromål är jag fullt upptagen
med att apatiskt spela fåniga meningslösa, ångestdämpande Facebookspel,
klicka onödigt många gånger på Aftonblaskans nyheter.
Försvinner in i cyberrymden.
Kollar bostäder jag aldrig kommer bo i.
Kollar kläder jag aldrig kommer köpa.
Uppdatera och sortera bort bloggar jag aldrig hinner läsa.
Ända fram tills det är dags att sova igen.
Då kommer jag ihåg.
Då smyger ångesten över allt ogjort fram och tvingar mig att spela ännu flera spel
tills jag blir så trött att jag kan somna.
Så jag glömmer hur värdelös man kan känna sig för några timmar...

Tiden tickar obönhörligen iväg.
Jag försöker vänta in stunden då allt "blir bra"
Då hem, jobb och familjeliv flyter på.
Då livet fungerar utan BUP, Soc och extrainsatta skolmöten.
Då jag känner att jag fixar´t på egen hand.
Som andra mammor.
Och pappor.
Andra människor.

Jag har väntat länge nu!
Är så ofantligt trött, så trött i själen.
Och i kroppen.
Huvudet hänger inte med.
Jag glömmer bort saker.
Orkar inte tänka.
Facebookar mig ångestfri.

Jag har så mycket att glädjas åt egentligen.
Och jag är glad. Faktiskt.
Och lycklig.
Tacksam
Det är bara de fördömda oroskänslorna som hindrar mig att känna det på riktigt.
Med hela mig.

Jag finns kvar.
Jag blev lite uttömd ett tag.
Rummet blev för stort så jag glömde bort att andas.
(eller så blev det för litet?)