Molekyler

Det känns som om jag vittrar sönder
alla celler - alla molekyler
kämpar för att hålla ihop en trasig själ.
Som surrande bin kring en bikupa.

ångest och tårar
förnuft och känslor
lag och överlevnad

I mitt inre bor en centrifug av krafter
som berättar hur värdelös jag är
att jag trasslar till när jag vill lösa
att det är lika bra att ge upp

Jag vet inte vad, hur eller när jag skal göra saker.
Och inte kan man bara stå still och vänta ut stormen heller.
Och jag står inte ut med mig själv.

Jag känner mig som en självisk pissmänniska.
Jag behöver hjälp, men jag borde fixa själv.
Jag vill inte vara en belastning.
Men jag känner mig så liten....
Fuck it!



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0